Funderingar i juletid

Hej på er! Sitter här i efterdyningarna av ett trevligt julfirande med god mat och dryck samt trevligt sällskap. Slötittar lite på Nyhetsmorgon och fastnar för Lasse Bengtssons repotage om 5 årsdagen för Tsunamikatastrofen. Flera gripande berättelser vävs in med tillbakablickar och nutida reflektioner. En person som sannolikt drog ett av de viktigaste lassen under denna katastrof var Lottie Knutsson, Fritidsresors informationschef, som i avsaknad av Svensk politisk beredskap och kompetens formligen styrde den Svenska insatsen de första kritiska dagarna. Hon intervjuas av Lasse och de ser tillbaka på vad som hände och pratar även om hur det ser ut idag. En sak som kommer fram är Svenska folket mentalitet som säger "det får någon annan ordna åt mig om det händer något". Folk förväntar sig UD eller konsulat och ambassader ska lösa problemen.  Jag personligen tror att de yngre generationerna födda på 80-90-talet ropar på "mamma & pappa" i krissituationer medan 70-talisterna och äldre tror på att det här ska UD eller någon annan fixa. Men är det så konstigt egentligen. Vi är uppväxta i ett land där regimen under 50 år talat om för oss vad vi ska göra, när och hur. Valfrihet och alternativ har inte existerat. Olika myndigheter har serverat oss färdiga lösningar. Dock inte på silverfat utan snarare på betongblock. Vi har fått reda på den enda vägen för barnomsorg, skola och vård. Byråkrater och tjänstemän har försett oss med färdigifyllda blanketter och lösningar för alla typer av situationer. Och har vi inte haft arbete har någon form av mer eller mindre meningfull sysselsättning satts i våra händer. Liksom antalet brödskivor vi ska äta osv. Är det mot bakgrund av detta konstigt att vi "äldre" förväntar oss att det ska någon annan fixa?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0