Måndag! Första egentliga semesterveckan har startat. Dessutom har vädret också tagit semester. Konstigt att det alltid sammanfaller! Är det någotslags straff för att man inte varit tillräckligt produktiv under året eller är det bara tingens inneboende ondska som smittat även väderguden? Visst kan det vara skönt efter värmen som var att få frisk luft, tid och framförallt ork till annat än bad och pustande. Men är det inte ändå rätt typiskt! Inom ett par tre dagar kommer vi att börja längta efter sol och värme igen, kunna ha dynorna till trädgårdsmöblerna i trädgårdsmöblerna och inte i friggeboden. Slippa få tvätten sköljd en extra gång på torkvindan och kunna sitta ute på kvällen med ett glas vin och se solen gå ner vid horisonten. Det är påfrestande för psyket att gå och vänta på fint väder. Speciellt när även semesterdagarna fullkomligt sprutar iväg i en till ström växande rännil. Att få det där beskedet från Tone eller Per - att nu stabiliseras vädret och ett högtryck växer in över Skandinavien- Hoppat om att höra dessa ord och därefter fylla bilen med allsköns bråte, både nädvändig och mindre nödvändig och sätta kurs mot kusten för att få några dygns rekreation mellan kobbar och skär. Tänk att de flesta av oss lever för dessa få dagar då vi kan ladda batterierna och hämta kraft för att stå ut med resten av året. Är det då inte jävligt futtigt att man ofta missar detta? Finns det ett samband mellan självmord på vinterhalvåret och dåliga somrar? Troligen är det så.