Röster i Radio & TV

Är det någon som minns den tidskriften? Jag minns den väl då den var ett stående inslag i mitt barndomshem. Kan undra om man fick den i och med att man betalade TV-licensen eller om mor prenumererade på den. Tänk vad tjock en sådan detaljerad programguide skulle vara idag när vi har 30-40 TV kanaler, och jag vet inte hur många radiokanaler att tillgå. Skillnad var det i nödens år 1975 då en 100 sidig upplaga ner i minsta fragment skulle annalysera 2 TV och 3 radiokanaler. Det var nästan så man inte behövde se programmet för att ändå känna som man sett det.
Men det var egentligen inte det jag skulle berätta om utan den nostalgiska tanke jag fick i genom min spritmarinerade hjärna, när jag kom att tänka på, Röster i Radio & TV.
Tanken tar mig tillbaka till slutet av 70-talet. Närmare bestämt till veckan före Jul. Ett rykande färskt exemplar av nämnda tidning kommer med posten på torsdagen och rubriken lyder Jul & Nyårsspecial! Arne Weise i plyschkostym pryder omslaget, fånigt leende och med väl retuscherad portvinsnäsa. Men ändå får man en känsla av helgfrid. Tänk alla dessa fantastiska 5-30 år gamla långfilmer man skulle kunna titta på. Välja och vraka mellan olika revyer och pompös musikunderhållning. Att under 2 veckor kunna se direktsända längdskidlopp, ishockeymatcher och inte minst backhoppningen på Nyårsdagen. Lägg till att TV sände dubbelt så länge över Jul och Nyår och morgonen startade med Beppe Wolgers och "riktiga" roliga och spännande tecknade filmer. Inte sådan där pedagogisk öststatsskit som SVT köpte in eller gjorde själva och visade för er 70-talister. Utan Scooby Doo och Rabalder, för att nämna två. Man läste tidningen i timmar och markerade med blå tuschpenna de mest intressanta programpunkterna. Ordet "Kanalkrock" var inte uppfunnet ännu då alternativet till ett roligt eller bra program alltid var något som var så pedagogiskt eller deprimerande att det inte var något alternativ. Varje morgon när man steg upp tittade man i tidningen samtidigt som man åt sina skogaholms skivor och varm Oboý. Och noterade i minnet vilka fantastiska upplevelser man skulle ha framför TV:n under kommande dag.  Nu 35 år senare och med snart samtliga kanaler sändande dygnet runt, får man ändå aldrig den känslan i kroppen längre.
Vissa dagar är det helt ogörligt att hitta ens ett program som skapar visst intresse att se på. Och när man börjat titta konstaterar man snabbt att det var "rene skiten" det också.
Men jag menar naturligtvis inte att det var bättre förr. Min poäng är att vi är så avtrubbade av mediabruset att det måste till någon form av "freakshow" för att vi ska bli intresserade. Big Brother, Robinson, Paradise Hotell och liknande. Det funkar en säsong sen är det också vardag.
Kan undra hur det kommer sluta.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0