Socialdemokrat. När jag "smakar" på det ordet gör jag det med blandade känslor och får en märkligt besk eftersmak på tungan. Jag har själv kommit på mig med att kalla folk för "jävla Socialdemokrat" i olika mindre smickrande situationer. Exempelvis när någon ligger i 70 på en lagom trafikerad 90 väg och vägrar lämna mittlinjens trygga, geografiska stöd. Eller om man frågar om det är ok att man sätter sig en stund på en reserverad plats eftersom den personen ändå inte kommit. Och får svaret, nej den är reserverad. Då tänker jag, jävla Socialdemokrat! Nu tror ni kanske att jag har detta i arv från min uppväxt. Men så är inte fallet. Mina föräldrar som båda var arbetarbarn i början av 1900-talet var just Socialdemokrater i själ och hjärta. Även om min salig mor var lite ambivalent ibland. Speciellt mot slutet av 70-talet när ideologin byttes mot pajkastning och sandlådementalitet mot den allt starkare borgeligheten. Naturligtvis menar jag inte att allt varit av ondo, men tyvärr så kan ingen ideologi regera i evighet utan att mygel, svågerpolitik och korrumption börja blomma ymnigt. Ej heller "rosor". Karismatiska och kraftfulla ledare och en statligt styrd radio och TV där kommersiella intressen utmålades som Djävulen, förledde många att tro att just Socialdemokratin var den enda vägen att följa. Att den vägen med åren blev ganska sliten och full med potthål och tjälskador, likt vårt vägnät i övrigt, blundade många för likt "kejsarens nya kläder". Och det finns rätt många som okritiskt kör huvet i sanden fortfarande. Olof Palme var väl den siste riktige sosseledaren. Trots sin uppväxt i ett blått hem blev han symbolen för det röda i Sverige. En duktig retoriker och debattör, men också en kluven person som skrev fredsavtal på förmiddagen för att senare på eftermiddagen tecknade avtal om krigsmaterialleveranser till båda sidor. Ingvar Karlsson var ju iofs en glad skit och dessutom Elfsborgare men inte var han en ledare, utan snarare en nödlösning. Persson, nejsägaren som menade ja. Det är nu som eftersmaken börjar ta över på allvar. En pompös, arrogant och självupptagen egoist med endast sitt eget välmående som huvudintresse. För att inte tala om "pride drottningen" Mona Sahlin. Bara dialekten och det faktum att hon inte kan starta en enda mening utan att säga "moderaterna" Reinfeldt" eller "högern" som första ord, ger mig nässelutslag. Man kan ju diskutera den grundläggande ideologin och det finns ju många olika ideologier. En del förespråkar att man ska lägga allt man tjänar i någon form av skatt. Andra att man inte ska lägga skatt alls. En tredje att man ska lägga precis så mycket skatt att det räcker till för att skapa trygghet åt de flesta i samhället. Valet för mig är enkelt! Jag har ett förslag när det gäller det politiska livet. Låt ingen över 50 år sitta i politiska beslutande organ. Skicka ut alla betonghäckar i arbetslivet och fyll på med unga människor i riksdagen och kommunfullmäktige. Nu menar jag inte den generationen som spelar CS och WOW utan mer en församling av personer mellan 25-50. Det är den åldersgruppen som "lever" i samhället och det är också den gruppen som har lättast att ta åt sig ny information och nya värderingar. Fan nu blev detta ett "valmanifest" det var inte riktigt meningen. Men skit samma, för mig är ordet Socialdemokrat fortfarande förknippat med något fyrkantigt, svårflyttat och pompöst, simmande i en väldigt grumlig ankdamm.