Julen står för dörren, och det märks inte minst på att det för en gångs skull ligger en snödriva och håller emot mina försök att öppna. Dan före dan, dagen då vi förväntas vara lyckliga och dela med oss av förutom dyra presenter, även av glädje och värme gentemot våra nästa. Se barnens tindrande ögon då de leker med tomkartongen där den där dyra leksaken låg. Nu insparkad under soffan. Se skräcken i de minstas ögon då en stor rödklädd farbror med jättelikt skägg träda in i stugvärmen och skrocka, ho ho ho .... 
Kvällen då vi är mätta intill bristningsgränsen av allehanda läckerheter och aldrig har väl en Akvavit smakat så underbart som till lunchens dopp i grytan. Bukastinna och lagom påverkade av glögg sitter vi och tittar på dåliga TV-program och nickar instämmande åt de få kommentarer som fälls runt bordet. Ytterligare en omgång förplägnad ska intas innan natten och när man inträtt i den paltkoma som en helt onödig omgång skinkmacka med risgrynsgröt förorsakar, kan man inte annat än le belåtet när man hör prasslandet från barnens rum. Där de sitter och installerar, bygger och spelar med de frikostigt skänkta klapparna. Det är då julefriden infinner sig. Hand i hand med frun, gaser i magen och halsbränna.