Sitter och funderar lite på det här med ålder. Man har ju uppnått den för 150 år sedan höga åldern av 45 år. Nuförtiden är det ju endast att betrakta som medelålder. För det är ju meningen att man ska leva 35-40 år till. Eller är det? Är människan verkligen något att ha efter 50. Kroppen förfaller i allt raskare takt. Förmågan att tänka, röra sig, höra och se, lyfta och kroppsarbeta avtar fort efter 40-45 års ålder. Det yttre skrumpnar samman likt en snögubbe i aprilsolen och det inre borde vi nog inte tala om. Där pågår förmodligen ett biologiskt kaos av mutationer och förfall. Samtidigt är det uppskattat de få gångerna man känner att man verkligen lever trots hög ålder och invanda rutiner. Känslan av lycka när man umgås med trevliga människor och det finns en positiv stämning. Tillfredställelsen för den slitna själen när man får en respons på en kärlekshandling. Som att någon kramar tillbaka eller spontant delar ut en värmande puss. Är det denna känsla som saknas när folk söker sig bort i ett förhållande, går isär och skaffar ny partner? Eller kanske en kombination av att man helt enkelt går varann på nerverna och att "känslan" saknas. Man får vara glad att man fungerar utan Viagra. Eller ska man i stället beklaga att man har lusten kvar nu när man bioligiskt är åt helvete för gammal att med förståndet i behåll avla barn. Och när möjlighet till användning av lusten reduceras till ett alltför sällsynt faktum. Men mot bakgrund av min inledning om kroppens förfall. Vem fan kan tända på en sådan varelse?