Ja tänk om man visste det.

"Bäst före" respektive "sista förbrukningsdag" på en själv alltså.

Nä det är väl tur att facit inte sitter med vid leveransen, men ändå, för varje år så kommer man ju ett år närmre döden. Varje liten krämpa man känner av och som man inte ens reflekterade över när man var ung, ger idag direkt en tanke om döden som nära förestående.

 

Ömmar det till i bröstet så kommer hjärtinfakt flaxande som en korp på himlen. Den plötsliga smärtan i huvudet blir en ilsken signal om en stroke eller det tunga man känner en söndag kan ju vara en hjärntumör.

 

Så kan man hålla på i genom alla ickebehagliga känslor överallt i kroppen tills man katatoniskt gungande sitter och är ett hypokondriskt vrak. För det är ju så att för det mesta är det ju bara just lite ålderskrämpor.

 

Men så ibland händer det ofattbara. Det är livshotande. Antingen akut som vid stroke eller infarkt eller långsamt mördande som cancer, om inte medicinen biter på den galopperande celldelningen.

 

De flesta av oss kommer sannolikt dö i just någon av tre ovan nämnda sjukdomar. Som tur är så kommer merparten att vara så gamla att det så att säga är dags att gå vidare. Men några av oss kommer statistiskt dö i förtid. Ryckas bort från nära och kära alldeles för tidigt och i många fall utan att man får en chans att ta farväl.

 

Men that´s life. Inget som vi kan ändra på när det väl sker. Man kan kanske förebygga slutresultatet med att leva lite sundare och framför allt ge fan i att röka. Men det är lättare sagt än gjort och det finns många exempel på renlevnadsmänniskor som dör knall och fall också.

 

Men som slutkläm skulle jag vilja säga till er som mot förmodan orkat läsa ända hit.

Va rädda om varann och ha inte så förbannat höga krav på idyll och håll isär verklighet och drömmar.

Visst är det bra när det slår in. Men för det mesta är/var det nog inte så stort fel på det som är/var.

 

Ha en skön framtid ni som förtjänat den...ni andra kommer nog ha det ändå..det blir vad man gör det till...